släktforskning

roland.classon@hd.se

2001-02-08

Sally blev fångad av det förgångna

Inget kunde stoppa henne. Efter en natt i lappmarken steg spänningen. Likt en detektiv började hon spaningen efter sin stora släkt. Resultatet blev en bok på 424 sidor!

Att det skulle bli så här hade nog Sally Lindström, 77, aldrig tänkt sig. Men efter 15 år av resor, intervjuer och forskning kunde hon andas ut. Av allt arbete blev det till slut en bok. Den fick den passande titeln "Fångad av det förgångna". För visst var det så. Hon har fortfarande inte kunnat skaka av sig alla berättelser om de gamla släktingarna. De dyker upp lite då och då - och därför kommer det även att bli en bok nummer två!
   - Ja, den finns just nu i datorn, säger Sally. Jag håller som bäst på att redigera den. Den kommer i slutet av året!
   Sally Lindström har varit bosatt i Helsingborg sedan 1954. Men rötterna finns i Wilhelmina församling. Där är hon född. Och där har hon vuxit upp, sett, lyssnat, antecknat - och nu skrivit de mest fantastiska berättelser. Allt har blivit en kombination mellan svensk historia och egna dramatiska släktberättelser. Till och med en trolig Bernadotte-ättling finns med som extra kittlande läsning.
   Många har tvingats till sträckläsning av boken - två gånger. Så spännande har det varit. Sally har fått lysande respons och kritik. Hon är efterfrågad över hela landet, inte minst i Stockholm, där det alltså finns en del sameblod.
   Även i Skåne finns det ättlingar och intresserade läsare. Av en slump hittade en bibliotekarie i Helsingborg (Birgitta Edman) sin farfars farfar läraren OD Edman på bild i boken! Fastrar till Sally bodde i Lund och Malmö.

- Jag har varit nyfiken och intresserad. Men egentligen har jag ingen utbildning, bara sex år i folkskola. Jag har lärt mig det mesta via livserfarenhet och så har jag nosat lite på en del språk. Det har gått bra ändå, konstaterar Sally, som även kan glädja sig åt två barn och sex barnbarn.
   Sally Lindström kan aldrig glömma när hon kom till Wilhelmina på sommarbesök för 18 år sedan. Någon sa:
   - Vet du om att nästan hela byn är släkt!
   Detta grep Sally oerhört hårt. Hon kunde inte släppa den svindlande tanken. En släkting visade henne en tjock pärm. Där fanns namn, årtal och olika släktskap. Och en person, samen Hans Ersson, som var född redan 1695!

Sally blev så intresserad att hon gjorde en ny resa vid jultid. Under mellandagarna tog hon mod till sig och fick låna alla papperen med villkoret: "var dödligt rädd om pärmen!". Ja, det kändes säkert lite kusligt att få tal del av alla gamla släktingar och hur de farit runt i byarna, gift sig och skaffat barn. Ja, en del skandaler var det förstås också. Men det hör ju liksom till i alla familjer.
   - Jag fick de viktigaste sidorna kopierade, berättar Sally. Först var jag väl lite bekymrad över hur jag skulle reda ut allt. Men så började jag med en biografi över min fars tio syskon. Och sedan även min mors.
   Själv är hon uppvuxen i Rönnkullen, en gård sex kilometer från byn. Vägen dit blev inte klar förrän 1933, tidigare fanns endast en gångstig. De olika familjerna träffades sällan. Ändå fanns det en säregen och speciell gemenskap i församlingen. Kyrkan och skolan samlade folket.
   - Trots att vissa aldrig har träffats finns det ändå en slags sammanhållning - än i dag, säger Sally. Vi vet ju att vi är släkt.

Och att fråga för att få veta - så gjorde Sally Lindström. Hon har under resans gång inte använt ett enda mikrokort eller någon kyrkobok. Däremot har hennes systrar, kusiner, fastrar, mostrar, morbröder och vänner fått säga sitt. Fem gånger har hon varit i USA.
   - Jag har helt enkelt varit för lat för att använda mikrokort, menar Sally. Det har i stället blivit levande berättelser.
   Som den när en morbror fyllde 90 (han blev 103!) menade: "Jag kan inte förstå att jag blivit 90. Jag vill vara 45. Det är jag mest van vid."
   Boken handlar om tre släktträd vars grenar med tiden flätas samman. Det hela är uppdelat i 36 olika kapitel.

Ja, hur var det nu med ryktet att någon skulle vara ättling till en Bernadotte? Jo, det sades att Carl Fredrik Nordvall, som kom inflyttad från Stockholm, skulle vara ett "vildskott" av Carl XIV Johan, anfader till vår nuvarande kung. Denne Carl Fredrik gifte sig med Anna Fredrika Fredriksdotter från Nästansjö i Wilhelmina. Sally Lindström har gjort en del efterforskningar i ärendet. Det framkommer att Carl Fredrik var döpt den 5/2 1812 i Stockholm och "inköptes" till Frimurarbarnhemmet den 25/3 1812. Någon betalade alltså anonymt för att lämna in honom dit. Föräldrarna var, som det hette, okända.
   Carl Fredrik och Anna Fredrika fick sex barn, varav en son var slående lik Oscar II.
   Sally Lindström säger:
   - Ett barnbarn till Carl Fredrik blev fjärdingsman. Även han hade Bernadottska drag, både i hållning och utseende. En del ättlingar ansåg sig ha blått blod i ådrorna. Ja, likheterna finns än i dag, bland annat med Carl XIV:s näsa.
   I boken skriver hon även: "Anna Fredrika blev troligtvis svärdotter till Karl XIV Johan utan att veta om det. Naturligtvis finns det inga säkra bevis på att Carl Fredrik Nordvall var ett resultat av Karl Johans eskapader, men eftersom han levde mest ungkarlsliv utan sin gemål så verkar det tämligen sannolikt. Carl Fredrik var nog inte det enda utskottet."

Sally Lindström har bland annat haft sko- och textilaffär på Elineberg. Hon har alltid varit i farten. Att hon är med i Lappmarkens släktforskarförening "Tjocka släkten" förstår ni säkert. Nu är det bara en tidsfråga innan Sally Lindström har en egen hemsida på Internet.

Roland Classon

Fredag 6 maj 2005

2002-02-25

Samesläkt med många sidor

LEVANDE HISTORIA. Här är de två böckerna som innehåller många dramatiska berättelser om hur människorna hade det förr i världen: Fångad av det förgångna (424 sidor) och Minnen ur egen tid (430 sidor) är tidsdokument som blivit mycket eftertraktade i hela Sverige.


Sally Lindström, Helsingborg,
har skrivit böcker om
sina rötter i Lappland.


Nu har hon gjort det igen - Sally Lindström från Helsingborg. Nyligen kom hennes andra bok ut. Och en tredje är på gång.

Inget tycks kunna stoppa Sally Lindström, 78. Har hon bestämt sig för något så gör hon det.
   För drygt ett år sedan gav hon ut sin första släktkrönika. Den bar titeln Fångad av det förgångna.
   Nyligen kom den andra delen och den här gången är innehållet koncentrerat till 1900-talet. Boken (på 430 sidor) heter Minnen ur egen tid och skildrar på ett imponerande sätt hur människorna klarade de stora påfrestningarna. Ja, det var tider då det endast fanns fotogenlampor och levande ljus. Och då en sjuåring blev överlycklig av att få ett par hemstickade tumvantar i julklapp.
   Fast själv tycker Sally Lindström att den nya utgåvan inte är så märkvärdig. Hon säger, kanske för att inte låta för kaxig:
   - Det är mest barnsliga, idylliska berättelser. Lite småmysigt. Kanske inte så spännande eftersom det handlar om nutid.

Riktigt så är det nu inte. Sally Lindström kunde gott kosta på sig att skryta lite. Det hela handlar om ett unikt tidsdokument, om hur det var och om hur det blev. Det är en slags historiebok, om hur människorna, trots svårigheter, faktiskt kunde klara sig - bara viljan fanns.
   Det tog Sally Lindström 15 år att skriva de här två böckerna om sin släkt från Vilhelmina församling i Lappland och hur folket sedan spreds ut i världen.
   - Jag skrev båda två samtidigt. Det var nödvändigt att dela på det eftersom materialet blev så omfattande, säger Sally. Om man börjar rota i det förflutna blir man förvånad över hur mycket man minns.

Den första boken reder ut alla släktleden bakåt i tiden. Sally Lindström härstammar i rakt nedstigande led från samen Hans Erson (f. 1695). Hon har efterhand upptäckt att nästan alla till slut var släkt med alla i platserna runt Vilhelmina. Själv är hon uppvuxen i Rönnkullen, en gård sex kilometer från byn - men vägen dit blev inte klar förrän 1933. Tidigare fanns endast en smal gångstig.
   - Trots att vissa aldrig har träffats är det ändå en otrolig sammanhållning. Vi vet ju att vi är släkt, säger Sally.
   Böckerna innehåller många levande berättelser. Hon har bland annat varit fem gånger i Amerika. Hur mycket hon rest runt i Sverige de senaste 20 åren går det bara inte att hålla reda på - för att inte tala om alla telefonsamtal. Mikrokort och kyrkböcker har hon inte behövt använda - det har andra hjälpt till med. Att hon ska resa till släktforskarnas årsmöte i Vilhelmina i mars förstår ni säkert. Sådant missar hon inte - och så kan hon ju göra reklam för sin nya bok.
   Minnen ur egen tid innehåller totalt 27 kapitel. Här finns även kartor, ritningar, många bilder och släkttavlor. Bokens första kapitel handlar om när hennes lillasyster föds 1926 och fortsätter sedan med en dramatisk berättelse om farmors sista jul och om hur det gick till att fotograferas 1928.

En lysande historia är hur Sally Lindström fängslades av släkten som fanns i Amerika, långt borta.
   - Vi hade en massa foton på byrån, mest mammas syskon. Det satte igång fantasin. Sedan kom breven och jag gick fram och tittade på bilderna och kunde identifiera de som skrev, säger Sally. Jag tyckte att släkten blev så levande och jag tänkte på deras liv.
   I boken berättar hon om hur det gick till när de nya svenskarna kom till New York: "Någon hade lärt sig att porridge betydde gröt. Det blev deras genomgående matbeställning. Det var billigt och de visste vad det var för något. Personalen på dessa små matställen hade roligt åt immigranterna. Så fort en svenskbåt lade till sa de: nu kommer det en hop grötsvenskar igen! "
   Sally Lindström skriver om de flesta släktingarna och berättelserna avlöser varandra. Det är krig, auktioner, dramatik kring Finlandsbarn, sjukdomar och hur byn utvecklades - och avvecklades.
   - Jag minns när mamma dog 1940. Det var ett fruktansvärt slag för oss. Hemmet splittrades. Jag var bara 17 år.
   Den var en tid då familjen varken hade radio eller telefon - men en vevgrammofon inköptes något senare. Och gjorde familjen gladare.
   Om Sallys pappa Jonas Fredriksson berättas bland annat en historia om hur det gick till när en höhässja hade rasat under nattens storm. Nu sattes humöret på prov och han röt:
   "Va i hela vardn's boningar! Parhässja på gårn ha blåst omkull å höä ligg hoven droven ti regne! Nu jet vi riv ut allt å hässj omä!"
   Ja, som ni försår så sa han att: "Parhässjan på gården har blåst omkull och höet ligger i en enda röra i regnet. Nu måste vi riva ut allt och hässja om det!"
   Sally säger, som en liten förklaring:
   - Han svor inte, men han använde kraftiga uttryck!

Sally Lindström har med åren blivit en kändis. Hon har inga problem att prata med folk - och hennes böcker har fått stor spridning i hela landet. Den senaste boken är tryckt i 500 exemplar. Och hon har figurerar i veckopressen. Självfallet är hon med i Lappmarkens släktforskarförening "Tjocka släkten". Allt detta har nu gjort att hon blivit indragen i ett nytt stort projekt:
   - Jo, jag har fått i uppdrag att skriva 20 kvinnohistorier för Emma Resurscentrum. Det handlar om kvinnor i åldern 70-100 år från Vilhelmina och däromkring. Jag är klar med ett par intervjuer och jag har vintern på mig, berättar Sally Lindström.
   Sally Lindström har varit bosatt i Helsingborg sedan 1954 och bland annat haft sko- och textilaffär i stadsdelen Elineberg. Hon har två barn och sex barnbarn.

Roland Classon
2003-12-08

Starka kvinnoöden som inspirerar

Sally Lindström

TREDJE BOKEN. Sally Lindström har gjort det igen. Hon har just blivit klar med sin tredje bok med anknytning till Vilhelmina i södra Lappland. Den här gången handlar det om spännande kvinnoöden, om hur det faktiskt gick att klara sig även om det var fattigt. Och ättlingar till de här kvinnorna finns nu över hela landet... Foto: FREDRIK JOHANSSON

Sally Lindström, 80, Helsingborg, har inga problem att få tiden att gå. Nu är hon klar med sin tredje bok.

Marsfjällen
Så här vackert kan det se ut i Vilhelmina. Härifrån har Sally Lindström hämtat inspiration och berättelser till sin tredje bok.
Sally Lindström var egentligen hemma i Vilhelmina för att hälsa på hos gamla vänner och släktingar. Men när hon reste därifrån hade hon fått ett nytt uppdrag: skriv en bok om kvinnorna här uppe!
  Hon fick en lång lista med namn på tänkbara intervjuoffer.
  Nu, efter två och ett halvt år, är projektet klart.
  Den nya boken bär titeln "De vida viddernas kvinnor" och är en stark dokumentation över 24 kvinnor som levde och verkade i södra Lappland under 1900-talet.
  Sally Lindström har tidigare skrivit två böcker: "Fångad av det förgångna" (2000) och "Minnen ur egen tid" (2001). De har handlat om hennes egna rötter med alla dess förgreningar.
  Den tredje boken går ett steg längre. Det är 24 fristående berättelser om starka kvinnor och deras liv i Vilhelmina kommun.

Sally har gjort flera resor och träffat många av kvinnorna hon skrivit om.
  - Men det har även blivit många telefonsamtal för att få intervjuerna klara, säger Sally. Och e-post. Ättlingar till de här kvinnorna är sedan spridda över hela Sverige - ja, faktiskt över hela världen. Det har varit mycket intressant.
  Själv är Sally Lindström född i Nästansjö i Vilhelmina församling. Där har hon sina rötter och där har hon vuxit upp. Hennes böcker har blivit mycket lästa och uppmärksammade.
  Sally Lindström har varit bosatt i Helsingborg sedan 1954. Hon är numera pensionär, men hade tidigare bland annat sko- och textilaffär på Elineberg. Sally har dock aldrig släppt kontakten med sin hemby, som varje år lockar många turister.
  I bygdens egen reklam heter det "Vilda och vackra Vilhelmina". Här finns bland annat fjällanläggningar i Saxnäs, Klimpfjäll och Kittelfjäll.

Den nya boken har nyss kommit ut i handeln, men Sally Lindström har redan varit i Vilhelmina och hälsat på och gjort reklam för sitt nya mästerverk. Många har kommit fram till henne och känt igen sig i de fängslande berättelserna om hur livsvillkoren var förr i tiden.
  - Det var en tid fylld av fattigdom och ständigt barnafödande, men det fanns en vilja och seghet som vi sällan skådar i dag, säger Sally. De här kvinnorna var riktiga hjältinnor och kan vara föredömen för dagens kvinnor i vår jäktade tid.
  Boken är utgiven av Emma Resurscentrum (http://www.emma.se/) i Vilhelmina. Den är tryckt hos AB Boktryck i Helsingborg.
  - Emma Resurscentrum har även fått EU-bidrag för att ge småföretagande kvinnor en kick, säger Sally Lindström.

Emma Ricklund
Emma Ricklund (1897-1965) har blivit en förebild för kvinnorna.
Emma Resurscentrum är en ideel förening som bildades 1995. Syftet är att tillvarata kvinnors kraft och kreativitet, stimulera till kompetensutveckling och öka kvinnors möjligheter till engagemang och inflytande. Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden.
  Men vem var då Emma? Jo, det var en kreativ kvinna som föddes 1897 i Saxnäs, Vilhelmina kommun i Västerbottens län. Hon var gift med konstnären Folke Ricklund (1900-1986) och var en kvinna som utvecklade turismen i bygden. Paret formade Ricklundsgården, som även har en större ateljé. Här finns i dag en imponerande konstsamling. Emma avled 1965. Sex år senare bildades Emma Ricklunds stiftelse. Än i dag kommer det konstnärer till Vilhelmina för att inspireras av den vackra naturen.
   Emma Resurscentrum är, som det beskrivs på hemsidan, "en hyllning till en ovanlig kvinna som har levt och verkat i Vilhelmina kommun och satt positiva spår i lokalhistorien genom sitt ambassadörs- och entreprenörskap samt sitt nytänkande."
  Sally Lindström säger:
   - Emma Ricklund var väldigt framåt. Hon vågade tänka annorlunda, reste mycket i Europa. En tid gick hon faktiskt på hushållsskola i Helsingborg. Hon lärde sig väva, sy, laga mat och hon hade konstnärliga anlag. Jag kände historiens vingslag när jag besökte Ricklundsgården, såg konstsamlingen och hörde berättas om hennes livsverk.

Det var Ewa Hed, ordförande i Emma Resurscentrum, som gav Sally Lindström det här tidskrävande uppdraget. Ewa Hed arrenderar och driver sedan 1982 Norgefarargården i Klimpfjäll. Här väcktes Ewas intresse för kulturen - och för de kvinnor som genom sitt sätt att vara satt djupa spår i bygdens historia.
  Ewa Heed och Sally Lindström träffades på sommaren 2001. Ewa hade tidigare imponerats stort av Sallys två böcker om Vilhelminas uppkomst, utveckling och fortlevnad. Nu gav hon Sally en önskelista .
  - Skriv om de här kvinnorna, sa Ewa.
  Sally tvekade först, men sa sedan ja, kompletterade med några namn och så var projektet igång.
  Nu är boken klar. Det blev 24 vackra och innehållsrika berättelser, en biografisk dokumentation på totalt 240 sidor. Kvinnorna leder oss in i historien och tillbaka till en spännande och dramatisk tid. Man kan även säga att det är ett stycke svensk historia.
  Vilka kvinnor finns då med i boken? Jo, det är starka profiler som Agnes Lundin, Aina Lovisa Teolin, Akka (Brita Sjulson), Anna Erika, Anna Lovisa Eriksdotter, Charlotta Ringblom, Dagmar Sofia Bång, Ellen Eliasson, Ester Maria Olofsson, Eva Maria Svensson, Gunilla Fjällström, Gustava, Hanna Holmgren, Hanna Näsström, Hilma Fjällström, Karin Fisk, Margareta Nejne Larsson, Olivia Tomasson, Pigorna på Ricklundsgården (bland andra Emma Ricklund), Signe Gavelin, Stina Backman, Linnéa Hedlund, Tiolina och Tora Hermansson.
  - Kvinnorna var otroligt företagsamma, säger Sally. Som exempel förde Tora Hermansson fjällbornas talan, var retorisk och intelligent.
  - Och ta Gustava: hon var äldst av tolv syskon, reste till Stockholm, blev barnmorska 1903 och verkade sedan i fjällvärlden. Hon blev en legend. Hennes första förlossning efter utbildningen var på sin egen mor då hennes lillebror såg dagens ljus.

För att inte tala om Dagmar Sofia Bång, som via giftermål med Kalle Bång (1912-1992) har släktanknytning till Johan Zackarias Bång (1782-1845), den modige soldaten som stred så tappert mot ryssen 1809 och som i dikten ur Fänrik Ståls sägner fick heta Sven Dufva. Johan Zackarias Bång är begravd på kyrkogården i Vilhelmina. Fast det har ju i och för sig inget med kvinnorna i boken att göra...
  Ja, de olika kapitlen har sina egna historier, men vissa väver via släktskap in i varandra. På så vis blir den här boken mycket levande.
  Ja, Sally Lindström har verkligen satt Vilhelmina på kartan.

Blir det fler böcker?
  - Det är många som ställer den frågan. Men nu måste jag ta igen mig...
  Och nästa år blir det stora festligheter i Sally Lindströms hemby. Då är det 200 år sedan Volgsjö bytte namn och blev just Vilhelmina.
  - Jag räknar med att åka dit, säger Sally.

Roland classon
mailto:roland.classon@hd.se


 
© 2003 HELSINGBORGS DAGBLAD Text och bilder skyddas av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.